Fotografen Erik Johanssons livsresa

Lås upp avsnittet

För att kunna se avsnittet behöver du ha tillgång till kursen via ett medlemskap. Köp medlemskap

Fotografen Erik Johanssons livsresa

Från kursen: Moderskeppet följer Photoshopmästaren Erik Johansson

Fotografen och bildkonstnären Erik Johansson om sin resa från pojkrummet i Stora svenstorp utanför Götene till livet som konstnär med världen som arbetsfält.
Köp medlemskap
(Miljöljud) – Det här är ju ditt jobb idag. Vad är det för yrke du har? – Vad är det här för jobb? (Skratt) Idag så gör jag lite uppdrag också, så jag gör inte bara de här egna projekten. Man kan säga att de egna projekten var något jag började göra för att det var kul, och sen har det blivit att jag ibland även får uppdragsförfrågningar baserat på de egna projekten. Men det är alltid att de har sett nånting som jag har gjort, så jag ser alltid de egna projekten som viktiga, för det blir nästan som ett skyltfönster för vad som är möjligt att göra. Sen har det ju blivit så att de egna projekten, även om det inte genererade någon form av inkomst i början, så har det ju på sikt blivit så att jag har kunnat börja göra utställningar, böcker, prata på konferenser och sälja lite printar och så. Det ger ju en inkomstkälla även för de egna bilderna, men uppdragsbilderna är fortfarande en viktig del av det jag gör också. Jag har mitt gamla pojkrum kvar här uppe, men det är mer en förvaringsplats nu. Jag sover i ett gästrum när jag är här, så jag brukar inte vara här uppe så ofta. Men man samlar ju på sig lite grejer. Det var här jag brukade bo. Nu är det lite mer kombinerat syrum med fotokyrkogård kanske. Det här är telezoom reflektorn. – Vad kallar du ditt yrke för? – Jag kallar mig för fotograf, men det är klart att jag är nån form av fotobaserad bildkonstnär, skulle jag vilja säga egentligen om man ska vara mer precis. Jag använder inte fotografi på traditionellt sätt, just att jag försöker fånga ett ögonblick. Utan det handlar mer om att fånga en idé med hjälp av fotografier genom att använda kameran som ett sätt att samla material. Eller att hitta ett sätt att bygga upp delar av scener och sen kombinera dem. – Där står en gitarr. – Ja, men den har bara en sträng kvar. Jag vet inte om den funkar ens. – Är det den gitarren som är med på nån bild? – Ja, det är faktiskt den gitarren som är med på bilden där strängarna går ner och blir telefonledningar. Min första gamla gitarr och det är väl inte världens bästa gitarr. Jag tog bort strängarna bara för att jag skulle kunna fota strängarna separat, istället för att forma dem och försöka klippa ut dem härifrån. Sen har jag aldrig satt på strängarna igen och det är väl några år sen nu. Det återspeglar väl lite hur ofta jag spelar gitarr. – Vad tänker du om den här resan från pojkrummet i Stora Svenstorp, till Prag och att vara en efterfrågad bildkonstnär? – Ja, det är ju coolt, eller oväntat på något sätt. Jag vet inte vad man ska säga. Jag är bara fantastiskt glad att jag kan jobba med min hobby, och ha den som ett jobb. Att kunna skapa bilder och att folk verkar gilla det också. Det är ju fantastiskt roligt, det är väl det enda jag kan säga om det. Jag hoppas att jag kommer kunna fortsätta jobba med samma produktivitetsnivå som jag har idag och inte bli alltför distraherad med andra saker som jag måste ta del i. Jag hoppas jag kan fortsätta skapa bilder på samma sätt som jag har gjort hittills de närmsta åren också. Att fortsätta inspirera folk att utmana vad som är möjligt att göra med fotografi, och hur mycket man kan förändra en bild och ändå få den att kännas verklig. Signerad Bob Hund-tröja från Emmaboda 2003. Min käraste ägodel. Jag kanske ska stänga här också. Nej, det är det väl inte. Men det är ändå Sveriges bästa band. Det är ändå coolt. – Om nån tittar på dig och ser att du har lyckats och kanske själv har en dröm, vad har du att säga till den personen? – Jag tycker verkligen att man inte ska vara rädd för att ta steget. Jag började ju göra det här samtidigt som jag pluggade fortfarande, så i början hade jag inte pressen att jag måste tjäna pengar på det. Det började som en hobby och det är nog nånting som underlättade väldigt mycket till att börja med. Att man kanske ändå kan jobba lite eller göra nånting vid sidan om, och ändå försöka producera så mycket man kan. Jag tror att man behöver kvantitet för att uppnå kvalitet på något sätt. Man behöver kämpa sig igenom en hel del material och testa väldigt mycket innan man kanske börjar hitta en stil eller nånting som känns intressant. Men att inte göra det man gör för andra, utan man gör det för sig själv, då man tycker att det är intressant. Att inte vara rädd för att misslyckas, för misslyckandet är en del av processen också, och att testa sig fram är det bästa sättet att lära sig tror jag. ♫ Musik ♫

Så tycker våra medlemmar

Läs alla omdömen om Foto