Från kursen: Fotografera fåglar

Bildstabilisatorn

Lås upp avsnittet

För att kunna se avsnittet behöver du ha tillgång till kursen via ett medlemskap. Köp medlemskap

Bildstabilisatorn

Från kursen: Fotografera fåglar

Jan Gustafsson lär dig hur du drar nytta av bildstabilisatorn i din kamera.
Köp medlemskap
Bildstabilisatorn är guld värd för fågelfotografen. Den heter IS på Canon och VR på Nikon. Det har nu gått mer än 20 år sedan Canon visade prototypen till sitt första 302,8 med bildstabilisator. 1999 kom det ut på marknaden och inte bara 302,8:an; alla Canons supertelen fick bildstabilisator 1999. Ett par år senare köpte jag ett 504,0 IS och det dröjde inte länge förrän jag verkligen fick nytta av stabilisatorn. För i november 2001 sågs för första gången en piparsnäppa i Sverige. Ett så kallat megalarm, det vill säga många av Sveriges fågelskådare och fågelfotografer åkte till Kråks skjutfält utanför Karlsborg för att se och fotografera den sällsynta gästen från Amerika. Den första morgonen efter larmet var det bara jag och en till som hade stora teleobjektiv. Den andre fotografen hade ett Nikon 504,0 och på den tiden hade Nikon inga stabilisatorer i sina supertelen. Den skillnaden var avgörande för vems bilder som skulle komma med i nästa nummer av Sveriges fågeltidningar. Jag kunde fotografera utan blixt och få skarpa bilder medan Nikonfotografen var tvungen att använda blixt. Blixtbilder på en snäppa som går i högt gräs kan bara bli på ett sätt: grässtråna framför snäppan blir för ljusa och bakom snäppan blir det mörkt, för att inte säga kolsvart. Det är bara ett exempel på hur bra det kan vara med en bildstabilisator. På den tiden var det bara fråga om att kunna fotografera med två stegs längre slutartid utan att få skakningsoskärpa. Nu klarar stabilisatorerna i Canons och Nikons supertelen att kompensera på upp till fyra bländarsteg. Bilden på rödhaken tog jag på frihand på 1/30 sekund med mitt 402,8 IS-2. Stabilisatorn i våra objektiv består lite förenklat av en lins som rör sig uppåt, nedåt och åt sidorna. Linsen styrs av gyrosensorer och dess uppgift är att kompensera för de skakningar som alltid finns när vi fotograferar på frihand. Därför söker sensorerna hela tiden efter skakningar. Men ligger kameran stadigt på en stor bönpåse finns det inga skakningar att kompensera. Då ska du stänga av stabilisatorn. Annars finns det en risk att stabilisatorn i sig själv framkallar skakningar när den söker efter de skakningar som inte finns. Ja, så dumt kan det faktiskt bli. Ett annat tillfälle då bildstabilisatorn kan ställa till problem är när du fotograferar flygande fåglar. Flyger fågeln rakt emot dig är det inga problem, då fungerar stabilisatorn som den ska. Men flyger fågeln i sidled och du panorerar, det vill säga du följer fågelns rörelser med kameran, då försöker stabilisatorn stoppa den rörelsen men det klarar den inte fullt ut. Och i värsta fall blir det två bilder i en, med en liten förskjutning. När du panorerar ska du ställa om stabilisatorn så att linsen bara jobbar upp och ner. Det är läge två på Canon. Men utvecklingen går framåt och det finns Canonobjektiv idag som har tre lägen. I läge tre börjar linsen kompensera för skakningar först i exponeringsögonblicket och då blir det inga problem med dubbelbilder. På Nikon heter detta läge "Sport". Nästa avsnitt ska handla om luftföroreningar, ett ofta underskattat problem.

Fler kurser i ämnet

Så tycker våra medlemmar

Läs alla omdömen om Foto

4,9

i betyg av 238 omdömen

Moderskeppet

Moderskeppet har 8 sajter med medlemskap. Det ger Sveriges största utbud av onlinekurser. Allt är skapat med stor pedagogisk omtanke och erfarenhet.

Om ModerskeppetKontaktOm personuppgifter